Varför skaffar vi barn och familj när vi inte vill vara med dem?

Jag läste en intressant artikel av Eva Rusz i Aftonbladet som ifrågasätter vårt samhälle utifrån barnens perspektiv. Kortfattat så menar hon att moderna föräldrar, genom sin drift att förverkliga sig själv, åsidosätter barns behov av närhet och trygghet.

Vi lever för våra arbeten och våra högsta prioriteringar är att göra karriär och hinna gå på gym 5 dagar i veckan och genom detta så kan vi upprätthålla en god fasad och visa andra och oss själva att vi är framgångsrika människor. Dessutom så pratar alla föräldrar jag känner om behovet av egentid. Vad i helvete är egentid?

Nu jävlar ska vi ligga!
Egentid verkar vara delad i 2 delar. Den egentid som föräldrarna behöver ha tillsammans med varandra. Jag kan delvis köpa detta argument, detta baserat på att varje gång jag försöker prata med min fru om något i vår hemmiljö så blir jag störd och avbruten eftersom vi har små barn. Vi kan således ha ett behov av att bara vara tillsammans vi två och prata om saker som vi behöver lösa, både praktiska och relationsmässiga. För många män (Kanske jag) verkar detta även vara förknippat med en förväntan om att man ska ligga med varandra. Detta beror antagligen också på att vi inte ens hinner leva som par i relationen. Vi sätter arbete och träning före varandra.

Den egna egentiden
Varför finns detta behov. – Jag är så jävla trött på mina barn och min partner så nu måste jag göra något annat? Jag är hemma kl 18 varje kväll och umgås med mina barn 1 ½ timme varje kväll innan de ska gå och lägga sig. Nu är jag så jävla trött på dem så jag måste göra något själv. Jag lägger in 1 h träning 4 dagar i veckan så behöver jag bara var med mina barn en halvtimme de dagarna. Det blir bra!

Varför skaffade vi barnen från början?
Vi har flera vänner som vi lärt känna på grund av våra barn, av dessa så lämnade de flesta sina barn så snabbt de kunde på dagis. Om de inte arbetade full tid så anmälde de sig till högskolekurser, som de aldrig hade tanken på att fullfölja, för att kunna lämna barnen fler timmar på dagis. När de fick sitt andra barn så lämnade de omgående bort sitt första barn på dagis för att slippa det arbetet. Vi skaffade alltså barnen för att lämna bort dem till någon annan, eller var det så att anledningen att vi skaffade barnen från början faktiskt var ytterligare ett sätt att förverkliga oss själva? Så måste det nästan vara. Jag är inte framgångsrik och lycklig om jag bara tjänar mycket pengar och har snygg kropp, jag måste föra dessa fantastiska gener vidare.

Var det bättre förr?
Jag växte upp under sent 70tal och minns inte att mina föräldrar försökte lämna bort mig så snart de hade chansen. Nu kommer många att tänka att det berodde på att kvinnan alltid skulle stå tillbaka för mannens karriär och så var det kanske. Jag menar inte att kvinnans roll nödvändigtvis måste vara kedjad vid barnpassning och matlagning, jag menar och önskar att någon av parterna i en relation skulle VILJA ha den rollen, men det vill ingen! Därför är ju barnen längst ner på prioriteringslistan.

Enligt mig är det rätt att även kvinnan ska göra karriär, träna och ha egentid men jag har svårt att se att båda föräldrarna i en relation ska kunna göra detta utan att det kommer att påverka barnen och relationen.

Dela denna artikel