Varför skaffar vi barn och familj när vi inte vill vara med dem?
Jag läste en intressant artikel av Eva Rusz i Aftonbladet som ifrågasätter vårt samhälle utifrån barnens perspektiv. Kortfattat så menar hon att moderna föräldrar, genom sin drift att förverkliga sig själv, åsidosätter barns behov av närhet och trygghet.
Vi lever för våra arbeten och våra högsta prioriteringar är att göra karriär och hinna gå på gym 5 dagar i veckan och genom detta så kan vi upprätthålla en god fasad och visa andra och oss själva att vi är framgångsrika människor. Dessutom så pratar alla föräldrar jag känner om behovet av egentid. Vad i helvete är egentid?
Nu jävlar ska vi ligga!
Egentid verkar vara delad i 2 delar. Den egentid som föräldrarna behöver ha tillsammans med varandra. Jag kan delvis köpa detta argument, detta baserat på att varje gång jag försöker prata med min fru om något i vår hemmiljö så blir jag störd och avbruten eftersom vi har små barn. Vi kan således ha ett behov av att bara vara tillsammans vi två och prata om saker som vi behöver lösa, både praktiska och relationsmässiga. För många män (Kanske jag) verkar detta även vara förknippat med en förväntan om att man ska ligga med varandra. Detta beror antagligen också på att vi inte ens hinner leva som par i relationen. Vi sätter arbete och träning före varandra.
Den egna egentiden
Varför finns detta behov. – Jag är så jävla trött på mina barn och min partner så nu måste jag göra något annat? Jag är hemma kl 18 varje kväll och umgås med mina barn 1 ½ timme varje kväll innan de ska gå och lägga sig. Nu är jag så jävla trött på dem så jag måste göra något själv. Jag lägger in 1 h träning 4 dagar i veckan så behöver jag bara var med mina barn en halvtimme de dagarna. Det blir bra!
Varför skaffade vi barnen från början?
Vi har flera vänner som vi lärt känna på grund av våra barn, av dessa så lämnade de flesta sina barn så snabbt de kunde på dagis. Om de inte arbetade full tid så anmälde de sig till högskolekurser, som de aldrig hade tanken på att fullfölja, för att kunna lämna barnen fler timmar på dagis. När de fick sitt andra barn så lämnade de omgående bort sitt första barn på dagis för att slippa det arbetet. Vi skaffade alltså barnen för att lämna bort dem till någon annan, eller var det så att anledningen att vi skaffade barnen från början faktiskt var ytterligare ett sätt att förverkliga oss själva? Så måste det nästan vara. Jag är inte framgångsrik och lycklig om jag bara tjänar mycket pengar och har snygg kropp, jag måste föra dessa fantastiska gener vidare.
Var det bättre förr?
Jag växte upp under sent 70tal och minns inte att mina föräldrar försökte lämna bort mig så snart de hade chansen. Nu kommer många att tänka att det berodde på att kvinnan alltid skulle stå tillbaka för mannens karriär och så var det kanske. Jag menar inte att kvinnans roll nödvändigtvis måste vara kedjad vid barnpassning och matlagning, jag menar och önskar att någon av parterna i en relation skulle VILJA ha den rollen, men det vill ingen! Därför är ju barnen längst ner på prioriteringslistan.
Enligt mig är det rätt att även kvinnan ska göra karriär, träna och ha egentid men jag har svårt att se att båda föräldrarna i en relation ska kunna göra detta utan att det kommer att påverka barnen och relationen.
Hej Jacob!
Du slår verkligen huvudet på spiken. Jag är förskollärare och arbetar heltid på en föreläsning e skola (eftersom det inte heter dagis längre ;-)….). Jag ser varje dag hur föräldrar lämnar sina barn fastän de själva inte börjar jobba förrän ett par timmar senare men vill hinna träna innan jobbet. Sen får barnet stanna på förskolan i 9-10 timmar innan det blir hämtat igen. För att inte tala om alla de som är föräldralediga och som du säger söker in på en högskolekurser eller liknande för att slippa ha fasta tider varje dag, och då är Lund väldigt generösa med 9-14 varje dag. Det är med en gnutta sorg i hjärtat som det ofta är samma barn som alltid får vara på förskolan på loven och när väl föräldrarna är föräldralediga så får de ändå inte vara lediga på loven…. Jag försöker intala mig själv att om föräldrarna inte vill ha dem hemma så har de det verkligen bättre hos oss på förskolan där de kan få uppmärksamhet och kramar och vara bland människor som vill vara med dem! Jag skulle ge vad som helst för att få vara hemma mer med mina barn men vi vill inte skaffa fler barn och vi har inte råd att bara en förälder jobbar. Jag kan själv avundas alla som är föräldralediga som får möjligheten att träffa sina barn så mycket mer än de där 3 timmarna innan de ska lägga sig. Det här är ett ämne som det känns som man aldrig kommer bli klok på, då många bara fortsätter att skaffa barn fastän de inte har tid med de barn de redan har. Tycker det är jättebra att du tar upp diskussionen. Kanske kan det hjälpa om föräldrar får upp ögonen för det och någon kanske börjar tänka efter vad det är de faktiskt missar när de väljer att träna istället för att umgås med barnen. Gör som min man brukar göra, träna efter barnen har lagt sig eller ta med dem på träningen (beroende på vad du tränar såklart). Tack så mycket för att du skriver detta, jag hoppas att du får många föräldrar att tänka till!
Mvh Lotta Månsson
Nu sitter du väl ändå i ett glashus och kastar sten!
Hej din snygga människa, det är din inavlade släkting från Sundsvall som skriver. Först vill jag bara säga att du skriver fantastiskt bra. Det är roligt, välskrivet och underhållande. Själv tycker jag att egentid är något fantastiskt bra. Att en gång var tredje månad kunna gå på bio med en riktigt bra vän samt ta en fika efteråt. Att prata av sig med denna person om de svårigheter , som jag tror finns i alla förhållanden, är en lisa för skälen och det psykiska måendet. Jag tor också, utan att ha forskat på området, att just detta gör att kvionnr lider i mindre grad av psykisk ohälsa. Jag tror inte att någon männska mår bra av att ständigt, ständigt vara med sina barn. Jag var på en föreläsning för ett tag sedan, i tjänsten, med en väl anlitad psykolog som sade att ”barn behöver lära sig att längta efter föräldrar. Detta kan de ej lära sig om de aldrig är utan dem” Jag vet också att jag är en bättre fru och mamma om jag någon gång kan sticka iväg och ta en promenad med en kompis eller bara själv med min hund. Detta gör att JAG klarar mer tillsammans med mina barn. Det gör att jag är mindre knällig och har ett bättre tålamod. Själv är jag uppväxt i slutet av 60-talet. Anledningen till att mina föräldrar var hemma jämt med oss var det faktum att de ej hade råd att åka någonstans. En enda gång åkte de utomlands och då kom min fantastiska farmor och passade mig och min syster. Det var en magisk vecka att tillbringa med henne. Mig veterligen har jag ej heller blivit mera ”störd” av detta, snarare stärkt.
Vad gäller förskola så har ju inte alla människor det lika förspänt som den som har skrivit detta inlägg, ha, ha! Vissa har ju en mamma som har tagit hand om barnbarnen och som har vägrat låta dem gå till förskolan. Själv älskar jag förskolan och det har även mina barn gjort. Jag tycker att personalen är fantastisk liksom den pedagogiska verksamheten. Jag och min man har behövt detta utifrån att vi båda arbetar heltid för att kunna försörja våra barn, köpa slalomskidor, längdskidor, fotbollsutrustning med mera. Jag har dock aldrig utnyttjat förskolan för att skicka dit barnen om jag själv har varit ledig.
Själv har jag ej Facebook, instagram, mobiltelefon eller någon blogg. Varför, kan man ju fråga sig. Jo, därför att jag är trygg i mig själv. Jag har inget behov av bekräftelse från kreti och pleti. Jag är inte så viktig att jag behöver bli nådd jämt och ständigt. Jag har inget behov av att lägga ut en bild på en tröja inköpt på Hennes & Mauritz. Jag har inget behov av att visa upp den nyinköpta grillen för att sedan gå in och kolla på hur många som har tryckt på gilla. Om människor, som har priviliget att ha kunna få barn, skulle sluta spendera tid på facebook och och sina Iphones, för i ärlighetens namn så är det INTE kvalitetstid med sina barn att låta dem sitta bredvid, medan föräldrarna maniskt kollar om någon har kontaktat dem på facebook eller behöver kolla upp någonting på google med hjälp av telefonen. När jag är tillsammans med mina barn så är jag närvarande hela tiden. Jag sitter inte med gamnacke och tittar ner i en telefon eller padda (har ingen). Jag ÄR med barnen. Jag kan med gott samvete spendera tid, behöver nödvändigtvis inte vara med maken, jag tor att det är nyttigt att längta efter sin partner också, med någon annan än mina barn och jag är inte en sämre mamma för det!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam Ulli Rudberg
Tack underbara Ullis för att du läser mina små tankar! Jag saknar er alla! Hoppas att vi ses snart! Kram och hälsa alla!
visst är det underligt att du känner så många konstiga föräldrar som inte vill vara med sina barn. Jag känner inga sådana. Däremot känner jag i stort sett bara föräldrar som leker med sina barn, umgås med dem, hittar på saker med dem i en utsträckning som inte ens fanns på kartan när jag var barn. Och som efter att de lagt all den tiden för att vara med sina barn och nära sina barn vill få lite egentid i lugn och ro. De behöver den till skillnad från den äldre generationen som inte behövde egentid, för de var nästan aldrig med barnen. Så jag tror att skillnaden beror på vem som tittar. Inte heller känner jag en enda förälder som inte velat lämna sitt äldre barn på förskola när barnet fått ett syskon, enbart för det äldre barnets skull. Det är roligt med förskoleverksamheten. När vår dotter skylle börja skolan så presenterades förskoleverksamheten och fritids som enormt viktigt för barnets utveckling och sociala kontakter och lärande. Fritidspersonalen var pedagoger just för detta syfte. Men så fort barnet fick ett syskon så var det visst inte så viktigt att barnet fick ta del av detta. Det är så mycket parentshaming som pågår så man blir alldeles matt.