Robin var den mest obekymrade och sorglösa människa som jag haft i mitt liv, min vän och min bror. Jag vet att det är många som saknar Robin, vänner, familj och barn. Jag vet, eller tror mig veta, att alla ni som saknar och sörjer har era historier att berätta om Robin och er relation till honom. Här har ni min…

Början på en historia

Jag och Robin lärde känna varandra första året i gymnasiet. Blev vänner och förblev så under hela Robins och mitt gemensamma liv. Vi delade allt. Musiken, humorn, skratt, tårar, kärlekar och krossade hjärtan. Vi delade även ekonomi, eftersom Robin cyklade några mil till ett bageri på helgnätter och jag spelade och sjöng på krogar i Malmö. Jag tror att vi någon gång bytt flickvän också men jag ska bespara er och mig själv detaljer om detta. Vi levde i princip på ovanvåningen på gården “Lilla Ro”. Vi sov och drack Robins hemgjorda vin som han slutat smaksätta med motiveringen: -”Det smakar skit ändå”. Jag antar att vi borde kallat det mäsk istället för vin. Det var vidrigt men vi blandade det med Sprite sen fick det gå.

Vägskälet

Kanske har du, liksom jag, en människa som avgjort hela ditt liv. En människa som visat en väg som man sen valt att följa. Jag har det så med Robin. Efter skådespelardrömmar som vi lade på hyllan så började Robin med programmering och började utbilda sig på Hyper Island i Karlskrona. Robin rekommenderade mig att söka. Så hamnade vi alltså på samma utbildning, i samma stad igen. Det är precis detta jag menar med en människa som visar en väg som man väljer att följa.

Varje gång jag tittar tillbaka och undrar varför jag hamnade där jag är idag så slutar tanken och historien tar sin början med Robin, det var där det började. Hade det inte varit för Robin hade jag aldrig träffat Michel och startat våra företag. Jag hade därmed inte träffat min fru och mina barn hade inte funnits. Robin är således inte bara ansvarig för att Jamie finns utan även för Smilla och Tristan. Tack för det Robin om jag glömde säga det till dig.

Den obekymrade

Jag är en trygghetsmänniska. Kanske till och med lite feg. Jag vill veta vart jag är på väg, försöker kontrollera allt så att jag själv inte tappar kontrollen. Robin var tvärtom. Han var egentligen inte beroende av någon människa, något som säkert ändrades i och med Jaimes födelse. Robin kunde dyka upp i Karlskrona eller i Stockholm för ett jobb han skulle genomföra utan att veta var han skulle sova på natten. Det rörde honom inte i ryggen. Jag kommer så väl ihåg när han en dag ringde och sa:

-”Nu flyttar jag till Berlin”! Jaha, svarade jag. Har du fått jobb där då? –”Nej jag vill bara bo där, det där med jobb får lösa sig”.

Ärligt talat, vem fan resonerar så? Robin gjorde det men jag känner ingen annan. Naturligtvis så hade han dessutom rätt. Allting löste sig. Så var han alltid, Robin. Det var inte lönt att bekymra sig eller sörja. Det blir vad det blir och oftast blir det bra.

Aldrig sörjt någon så mycket så lite…

Jag ska nu återkoppla till min rubrik. Att sörja så mycket så lite. Jag sörjer inte Robin, det gjorde jag för länge sedan när han blev sjuk. Idag fattas Robin mig. Inte på det dagliga planet. Mer som den vän som alltid fanns kvar, där vi periodvis umgicks varje dag och sen inte hördes på år. Våra ”borta” perioder berodde alltid på geografiska avstånd och det var alltid Robin som skapade avstånden. Återigen eftersom han bara drog iväg på sina helt oplanerade äventyr. Var vi i samma stad så umgicks vi varje dag.

Jag vet att Robin inte var vare sig som sentimental eller någonsin tyckte synd om sig själv. Han var inget offer. Jag vet att Robin aldrig önskat att någon skulle sörja honom. Han var ingen sörjare själv. Svor inte över det han inte kunde påverka. Den enda gången som Robin någonsin sörjt något som jag vet är att han inte fick vara pappa till Jamie under hela hans uppväxt. Han sa till mig för något år sedan: –”Det enda jag vill är att leva tills Jamie fyller 18. Sen skiter jag i det”. Jag tror att detta var den sorgen som fanns hos honom och om du, Jamie, någonsin läser detta så ska du veta det. Du var den enda som kunde rubba din pappas mönster, hans tankar och beteende.

Jag älskar dig Robin och du finns alltid i mitt hjärta. Tack för alla skratt och tack för att mina barn finns!

When god took you back he said hallelujah you’re home

Dela denna artikel