En helt vanlig text, beskriver antagligen samma känslor och erfarenheter som alla andra föräldrar känner.

Jag skriver denna text främst för att jag behöver sätta ord på saker och ting. Inte för att någon annan ska läsa den. Om någon läser den så anser jag att vi inte kan sprida kärlek tillräckligt och då är det bra ändå!. Jag vill också tillägna den mina barn som får mig att tänka och bli en bättre människa. Smilla och Tristan, Jag älskar er mer än vad ni någonsin kommer att förstå.

För det första

Mina barn gjorde mig dödlig. Fram tills den dagen då Smilla föddes så hade jag aldrig en fundering på att jag en dag inte kommer att finnas längre. Idag är jag smärtsamt medveten om det faktum att jag en dag ska dö. Innan detta var jag odödlig. Nu är jag rädd för att dö, mest för att jag är rädd att jag inte ska få vara med dem längre, detta är alltså egoistiskt tänkt. Jag är naturligtvis rädd för att de inte ska ha mig som stöd i sina liv också, men primärt är jag rädd för att fattas dem.

Jag kan inte se allt på TV

Jag har aldrig tyckt om skräckfilmer, jag tycker inte om att bli skrämd, men jag har kunnat se det mesta på TV innan. Sedan Smilla och Tristan kom kan jag inte längre se barn separeras från sina föräldrar, barn som inte mår bra, kidnappas eller far illa. Jag får alltid en panikkänsla och vill omgående gå upp och krama mina sovande barn.

Jag är löjligt kritisk

Jag har aldrig tidigare kritiserat samhället i vidare utsträckning, jag har inte tyckt att vården är dåligt eller ansett att dagis och förskola är värt att debattera, det funkar väl!? Nu är jag kritisk så in i bänken. Inget är bra nog, allt kan och framförallt, MÅSTE bli bättre! Förskolan har för få pedagoger, det växer ett hasselnötsträd på baksidan, det är för mycket grus på gården. Inget är bra nog för mina barn!

Mina bästa vänner!

Så är det, mina barn är mina bästa vänner. Jag är inte en förälder som har som ambition att vara bästa polare med mina barn när de är tonåringar, eller rättare sagt jag har inget behov av att de nödvändigtvis måste se mig som sin bästa kompis, jag är främst deras pappa och inget annat. Dock så är mina barn MINA bästa vänner, på helt olika sätt. Smilla är och förblir en flicka, hon blir ingen hen oavsett hur många bilar jag ger henne. Hon gillar klänningar och dockor. Förlåt! Smilla är en människa som jag hade i famnen sedan hon föddes. Till dags datum kan jag nog räkna de gånger jag har åkt till affären ensam, utan Smilla., på mina 10 fingrar. Det känns som att Smilla har suttit ihop med mig både fysiskt och mentalt sedan hon föddes.

Jakob Svärd

Tristan, kärleken man fick jobba på. Tristan satt ihop med sin mamma i 3 år. Jag var lika populär som Palmemördaren i hans ögon. Jag kämpade och slet, var pappaledig med honom, helt utan resultat. Sedan en dag för ett halvår sedan, var det som att vända blad. Helt plötsligt såg han MIG! Jag blev en hjälte, en person som han ville likna. Han ville ha likadana kläder och han härmade mig. Nu vill Tristan att vi ska göra allt tillsammans, spela fotboll, spela Tv-spel och framförallt, brottas. Vi brottas säkert 10 gånger varje dag och då jobbar jag och han är på dagis vilket tar många timmar av en dag. Jag och Tristan har samma humor och jag älskar att leka med honom. Det bästa han vet just nu är att fisa, gärna så det luktar, och det tycker killar är kul, oavsett hur gamla vi blir.

Jakob svärd

Mina barn är min luft

Jag brukar säga detta, framförallt till Smilla, Tristan är just nu inte värd att besvära med dessa utryck då han direkt börjar säga att han är ett monster eller spöke och inte luft.

Smilla frågade vad jag menar och mitt svar är enkelt, utan mina barn, kan jag antagligen inte andas. Det är i alla fall det bästa sättet jag kan beskriva mina barns värde för mig. Utan dem finns ingenting längre, de är allt som är meningsfullt.

Tyvärr så försvann därmed inte alla mina andra bekymmer. Jag fick istället FLER bekymmer! Skillnaden är att bekymmer med mina barn är viktiga, alla andra bekymmer är störningsmoment.

Dela denna artikel