Du kan inte i ditt förhållande be och böna om att känna dig älskad. Det enda du kan göra är att vara dig själv, en så bra person som möjligt som av den anledningen kan bli älskad och bekräftad.
Att aktivt be en människa om bekräftelse är inte lösningen på något. Inget alls. Att be om bekräftelse är inte att få bekräftelse, det betyder ingenting. En människa som blir tvingad att ge bekräftelse kan snarare distansera sig ifrån dig.
Jag måste inse att vi alla är olika och har olika förmågor att bekräfta vår omgivning. Jag har den, ”begåvningen”, den starka delen av detta. Den har gett mig mycket i livet. Många har velat vara i min närhet.
Jag kan välja att behålla den, jag kan välja att behålla delar av den, jag kan välja att ge mer eller mindre periodvis. OM en människa behöver det.
Jag ser det som en positiv del i min personlighet, från min uppväxt har jag lärt mig att vara fysisk med min familj och släkt. Kramar och glada tillrop. Visad, äkta kärlek som bestått trots att vi alla förändrar oss. Min mamma, pappa och bror älskar mig villkorslöst. Samma gäller mina mostrar, Barbro och hennes Teddy (Merit, Vila i frid, saknar dig för evigt, jävla dåre 😉). De har gett mig kusiner som villkorslöst älskat mig och som jag alltid älskat tillbaka. Malin, Maria, Cia, Helena och Magnus med familjer…
Jag har sedan förstärkt denna sida själv för mycket. Jag ger bort saker, pengar. Sprider superlativt över allt och alla. Detta börjar jag få kontroll på. Jag måste inte älska och bekräfta alla trots att det gör mig omtyckt, av de flesta.
Jag måste sluta ställa kraven på Rebecca. Jag måste låta Rebecca vara Rebecca, så som hon är. Hur jobbigt jag än tycker att det är. Jag måste dra ner på saker JAG säger till Rebecca. Jag kan inte ösa på med superlativen varje gång jag ser henne, även om jag är ärlig och tycker så. Det blir för mycket! Det blir som att vågskålen tippar över. Min stora rädsla är att förlora Rebecca och jag måste inse att det alltid finns en möjlighet att jag gör det. Men det faktumet ändras inte för att jag kräver saker som inte ligger naturligt för henne…
Det enda jag kan göra är att bli en bättre person som tar hand om mig själv, inte söka, tjata, prata om bekräftelsen med min fru hela tiden. Jag kan önska vad jag vill, vi är olika. Jag kämpar för att bli en bättre person för min fru. Jag tar mer hand om hushållet än innan, lagar och fixar allt som inte fungerar. Sorterar tvätt och tömmer diskmaskiner. Det är det jag kan göra, bli bättre för henne. Mer än så kan jag inte göra. Jag måste arbeta med min rädsla, förändra mitt beteende gentemot henne.
Jag tror att detta är det svåraste jag har gjort. Jag är så rädd. Jag måste dessutom ändra mitt beteende mot Rebecca och jag fasar lite för att detta upplevs som att JAG tar avstånd.
Avslutningsvis så lever jag i min bubbla, min utopi som inte finns. Jag vet att jag önskar mig att bli bemött som jag bemöter andra. Bli bekräftad som jag bekräftar andra, Få hjälp av människor så som jag själv hjälper…
Min utopi finns inte i verkligheten, den är en fantasi i mitt huvud…