Fotbollsföräldern som inte kunde bestämma sig

Denna historia är höjden av min egen dumhet, min egen tvetydighet och ett stort misstag!

Min son, Tristan, är 4 år gammal och började träna fotboll i BK Höllvikens boll och lek, numera fotbollsskola, i januari 2015. Jag är en ganska, för att inte säga mycket, impulsiv person. Detta resulterade i att jag anmälde mig som tränare och ledare för dessa små underbara personer. Spontant är detta fantastiskt roligt och följer jag med honom till fotbollen kan jag lika gärna engagera mig tänker jag.

Problem!

Det gynnar inte Tristan att jag är ledare för fotbollen. Många kanske tror att så är fallet men det innebär att det ställer högre krav på Tristan, vilket är omöjligt att begära av en 4 åring. Jag kan inte ”dalta” med honom. Jag blir irriterad om han är ledsen, de andra barnen får ju vänta om jag ska vara hans pappa! Jag kände redan efter ett par gånger att Tristans passion började falna. Jag insåg då att jag MÅSTE vara Tristans pappa, framför tränare och ledare. Folk får tycka och tänka vad de vill. Redan här vill jag säga – Förlåt Tristan! I vanlig ordning var jag en idiot och du är bäst!

Problem igen!

När vi tränade fotboll så arbetar vi ledare i stationer, barnen förväntas flytta sig mellan stationer och därmed känna förtroende för de olika ledarna. Detta fungerar dåligt på tränarnas barn då de, precis som ett friskt och normalt barn, vill vara med sina föräldrar om tillfälle ges. Tristan vägrade att flytta till nästa station för att han ville vara tillsammans med sin pappa. Återigen blev jag irriterad, du missar övningar! Gå vidare till nästa station, det är ju Paul, John, Patric eller Andy och du känner ju dessa tränare. Han vägrade! Jag matade Tristan med budskapet att han måste klara detta! Du måste hantera att INTE vara med mig hela tiden! Då är man duktig, då skulle han få en glass efter träningen

För att komma undan problematiken så bestämde vi tränare att ledaren har samma grupp på alla stationer. Barnen skulle flytta med sin tränare till alla stationerna och vet ni vad, det fungerade! Tristan kunde vara med på alla övningarna. Det kändes kanon!

 

Effekten insikten och sorgen!

Vi hann köra det nya systemet en gång och i lördags kom vi till fotbollen. Vi skulle köra 2 grupper med 2 tränare i varje grupp. Barnen skulle ha blåa respektive gröna västar i grupperna och jag skulle hålla i den blåa gruppen. Jag ger, självklart, Tristan en blå väst och säger: -Du är väl med mig? – Nej säger han, jag är stor nu, snart 5 och jag ska vara i den andra gruppen. Jag blir stolt och glad… Han lär sig…

Sedan kommer det… Ångesten, sorgen! Min son ville inte vara med mig. Jag inser att jag hela tiden gett honom bilden av att jag inte ville vara med honom och nu ska han inte vara med mig. Jag saknade honom hela träningen, sneglade avundsjukt åt hans håll, såg hur han kämpade, dribblade och slet. Jag insåg att jag är en idiot. Jag hade tagit min bästa vän och puttat bort honom. Återigen, förlåt Tristan. Det var fel av mig och du är bäst! Du får alltid vara med mig på träningen, du får vara med mig när du vill hela livet, ingen är gladare än jag. Jag lovar att inte göra om detta, jag kommer att göra så mycket fel ändå och hoppas att du blir bättre än jag, vilket jag är övertygad om! Det enda jag kan lova dig är att försöka att alltid göra om och göra rätt!

Dela denna artikel