Ibland känns det som jag är den enda från min generation som fortfarande är ett sant ”Crüe-head”. Eller snarare, som verkligen kan identifiera mig med dem. Hur kom det sig att 4 killar från Los Angeles förändrade livet för en liten kille i Sverige…
”The Dirt” (filmen) var en succé, eller…?
Jo, det var den. Man fann ännu en ny generation ”Crue-heads”. Frågan är om de verkligen förstår hela bilden av Mötley? Endast framtiden ger oss det svaret. Kanske kan dom se en ny mening som jag aldrig såg. Oavsett, det är kanske det som det handlar om, att hitta en ny generation som hittar nya vägar för att stå upp mot systemet.
Jag är sjukt dålig på att ta order…
När jag var ett litet barn, sådär en 4 år gammal, kommer jag ihåg att jag hade ett jävla krig med min dagisfröken. För mig verkade det som att hennes passion i livet var att jag skulle lyda henne. Jag sprang iväg och rymde hela tiden. Jag ville bara bli lämnad ifred och jag ville att alla skulle se att jag kunde ta hand om mig själv. Saken var, jag KUNDE verkligen ta han om mig själv.
Ungefär samtidigt blev jag musikintroducerad av min 3 år äldre bror. Mestadels Kiss och Slade men, I shit you not, jag var fan inte mer än 4 år när jag satt där, i mina föräldrars vardagsrum med Shout at the devil i mina små händer. När min bror sänkte pickup:en på vinylspelaren blev jag helt golvad. Jag förstod inte ett jävla ord, men ändå, det handlade om mig! Det gjorde mig arg, det fyllde hatet mot den där jävla dagistanten! Jag förstod att jag hade en åsikt och egna tankar om saker och ting. Problemet var; alla tyckte inte som jag.
Nikki Sixx på min arm
Red Hot?
Jag fann mig själv någon gång i 20 års åldern. Allt innan det var ett kaos av människor som verkade vilja sänka min självkänsla. Lärare sa till mina föräldrar att jag var: Slö, slapp och likgiltig. Verkligen jag håller med. Jag var inte exalterad över att bygga Göta Kanal i papier mache och sen sjunga en sång om det. Jag förstod inte varför jag skulle kunna matematik, snabbare än en jävla leopard dessutom. Jag passade helt enkelt inte in och det gjorde mig helt galen eftersom jag visste att jag kunde bemästra MIN värld, utan att bygga skiten i papier mache.
Jag gjorde det till min mission i livet att försöka förändra, gå emot systemet, att stå på mig (ambitiös liten kille). Jag ville provocera de där lärarna så att de hatade mig för att jag stod upp för något, för mig själv. Jag antar att vi spenderade 9 år tillsammans, där vi hatade varandra ända in i märgen. Jag, och de där lärarna.
Jag kan idag berätta att jag är en skapligt skicklig entreprenör idag. Jag är inte slö, slapp och likgiltig. Jag bryr mig om grymt mycket faktiskt.
In the end (or the beginning)
Jag bryr mig inte ett skit om vad folk säger till mig. De flesta verkar ändå vara satta på jorden för att berätta vad vi INTE ska göra och vad vi ska tänka. Min livsregel är att göra exakt det som man säger till mig att INTE göra. Det är helt enkelt logiskt för mig.
De stoltaste ögonblicken är när jag hör mina barn ifrågasätta mig, deras mamma, deras lärare och deras omgivning. De bestämmer själva vad DOM tror på. Dom är mycket mer säkra på sig själv än vad jag var. Dom står kvar. Jag bara sprang…
Jag försöker fortfarande skicka iväg min son till skolan med en tröja med texten –“Go Fuck Yourself“. Min son och jag har försökt dölja den för hans mamma med andra tröjor så att han kunde ta av dessa sen, i skolan. Men, han mamma hittar den varje gång. Jag antar att det enda jag borde lära dem är: Vad du än gör, vägra att ställa dig i ledet. Låt dem inte begränsa dig för du vet bättre!
Mitt namn är Jakob, jag är 42 år gammal och igår färgade jag mitt hår blått. OCH.. Jag ser fan kanon ut i det! Go fuck yourself…