Jag befann mig i ett forum igår där jag inte kände mig hemma. Jag var på ett seminarium som vände sig till näringslivet och jag är ju en del i näringslivet. Jag har startat 3 verksamheter och varit med som investerare och vänt företag från förlusttyngda till vinstdrivande. Ändå kände jag mig som en katt bland hermeliner.

På detta seminarium, som var proffsigt arrangerat, så poppade frågan upp i mitt huvud: – Hur vet de vem som är vem? Alla ser likadana ut. I princip alla var män, alla var klädda i marinblå kostymer, alla hade vit skjorta och slips, alla är kortklippta, ingen sticker ut eller skiljer sig från grannen. Jag kunde omöjligt skilja dem åt!

Jag har i perioder i mitt liv tvingat mig att ställa mig i kollektivet, jag har burit kostym, skjorta och slips i mitt arbete. Jag minns att jag av en släkting fick frågan: – Vad har du på dig på jobbet? – Vanliga kläder svarade jag… Den följande diskussionen fick mig att klä mig mer ”seriöst”. Problemet var att jag aldrig kände en högre delaktighet, jag blev inte bättre på mitt arbete och jag blev inte inbjuden i nya forum på grund av detta.

Igår dök jag upp, mitt i näringslivets gottepåse, iklädd en sliten, för lång T-shirt med provocerande tryck och en svart skinnjacka. Tro mig, det var en chock för många. Det kändes som att många slutade fokusera på anledningen till sammankomsten och snarare funderade på vilken ”jävla idiot” som kom på en näringslivsträff, klädd som en slarvig hårdrockare från 80 talet. Mitt hår är dessutom alldeles för långt.

Jag är svensk, född i Sverige, pratar svenska, eller skånska om vi ska vara noga. Jag är alltså fullt integrerad. Men jag är inte integrerad i näringslivsklubben, jag ingår inte i er form och är inte stöpt för att passa in och jag vill inte passa in… Här väljer jag utanförskap alla dagar i veckan.

Nästa gång kommer jag naken!