Är varje dag ett krig?

Så länge jag kan minnas har jag varit en person som är svart eller vit. Jag menar inte svart eller vit i mina åsikter utan i mina känslor. Jag har således brottats med avsaknad av gråskala, varje dag som har kunnat betygsättas av mig själv på en skala mellan 1 och 10 har i princip alltid varit en 1:a eller en 10:a.

Det var först för 3 år sedan som jag genom intensiv kognitiv beteendeterapi insåg detta. Jag tvingades lära om att det faktiskt finns dagar som bara är en 5:a.

Nu när jag lärt mig detta så kan jag nästan skratta åt mig själv. Om jag hade en dålig dag på arbetet så ansåg jag att mitt liv var längst ner på skalan. Om någon av mina barn eller någon annan nära anhörig blivit allvarligt sjuk kan jag förstå att man bedömer dagen som en 1:a men fan inte för att man har en dålig dag på arbetet.
Anledningen till att jag agerat som jag gjort tidigare i livet är nog helt beroende på att jag ställer skyhöga krav på mig själv och därmed alltid vill vara den främsta människan på jorden. Jag är medveten om att detta är att ha en grandios självbild vilket är helt emot allt annat jag står för men så var fallet och tendenserna finns kvar och jag måste ständigt motarbeta detta.

Att välja sina strider

Min första åtgärd var att börja välja mina strider. Jag har i tidigare inlägg berört behovet att förverkliga sig själv, tjäna mer pengar, finare bil, finare hus osv. Effekten av detta blir att vi är många som ska upp på samma stege. Alla ska ju lyckas och de flesta i karriären eller egenföretagare är ju helt inställda på självförverkligande och därmed så trampar vi på varandra på stegen på vägen upp. Resultatet av detta är att vi ständigt har potentiella strider mot varandra i vårt arbetsliv och jag personligen hade kunnat utkämpa strider med medarbetare, partners och leverantörer VARJE DAG! Tro mig, jag har som sagt varit i detta och det är precis här det händer. Om jag vann en strid så var min dag en 10:a (Vilket borde motsvara mina barns födelse). Om jag förlorade en strid så hade min dag varit en 1:a (Vilket hade motsvarat att någon av mina barn hade förolyckats).

Min fru levde med mig och våra 2 barn under många år där hon varje dag behövde tänka:

-Hur blir denna kväll, vem är det som kommer hem idag? Min man som vunnit världen eller min man som precis förlorat den?”

Nu i efterhand kan jag bara vara tacksam att hon har orkat. Ungefär som att orka leva med en person med missbruksproblem antar jag, Är han nykter eller påverkad ikväll?

Den inre striden

Min största utmaning nuförtiden är jag själv, inte min omgivning. Jag kan inte kontrollera min omgivning (Fan också!) men jag kan lära mig att kontrollera mig själv! Det svåraste med att strida mot sig själv är att inse att alla människor inte är emot mig, även om det ibland verkar så. Att kunna plantera en alternativ tanke eller en alternativ tolkning som ger mig ett annat ljus på situationen och andra människors handlande.

Jag inser att jag kommer att vara död och begraven innan jag kommit fram till allt jag önskar förstå om mig själv men det verkar lättare att försöka förstå sig själv än att förstå alla andra.