Tjock-Steffe – Att gynna kriminalitet?
Jag vet, man ska enligt norm och politisk korrekthet inte stötta författare som rört sig i gråa eller svarta zoner av kriminalitet. Tyvärr så måste jag erkänna att jag ändå köper dessa böcker, mest eftersom jag slukar alla biografier jag hittar men också för att det är helt ointressant med människor som bara gör rätt. Många av dessa böcker är skit men en sak är säker. Detta är inte skit. Denna bok har allt! En fullständigt galen och otrolig historia, uppgång och fall, uppgång och fall igen. Den är otroligt öppen och känslosamt skriven. Samtidigt är den så otroligt spännande att man bara måste läsa vidare.
Stefan ”Tjock-Steffe” Eriksson blev ett namn i Sverige i och med sin roll i den så kallade Uppsalamaffian. Att därifrån hamna som tech-entreprenör i både London och Los Angeles, ständigt med sitt förflutna som jagar honom. Det enda denna bok saknar för att fullfölja den briljanta dramaturgin är Stefans upprättelse, att på något sätt sluta på toppen efter det liv han har levt. Det önskar jag av uppföljaren till en fantastisk bok.
Jag upplever att jag, för en gång skull, inte gynnar kriminella människor genom att köpa boken. Det finns en genuin känsla och ödmjukhet i Stefan som snarare ger mig en känslan av att jag stöttar en människa som försöker göra rätt för sig själv, för sin familj och sina vänner.
Man kan säga mycket om Stefan Eriksson – och det har folk också gjort. Men när man läser Tjock-Steffe, får man faktiskt möta människan bakom alla rubriker, myter och skandalösa tidningsartiklar. Det är en berättelse som spänner från Uppsala till Malibu, från fängelseceller till drömmar om racing på högre nivå. Det är så lätt att avfärda någon som bara “kriminell” – men vad gör man när samma person också visar sig vara affärsman, entreprenör, drömmare, pappa och en man med förbluffande mycket självdistans?
Det jag slås av mest är hur ärlig boken känns. Inte den där konstruerade, ångerfulla “nu har jag lärt mig min läxa”-tonen som skulle kunnat prägla boken – utan något råare. Stefan berättar om svek, missbruk, pengar som försvinner snabbare än de kom in, och relationer som inte håller i stormen. Det finns ingen offerkofta. Samtidigt förstår man hur svårt det är att ta sig ur ett liv när ens namn i sig blivit synonymt med något negativt.
Jag förstår att Ferrari-kraschen i Malibu är med även om den, enligt mig, är den minst intressanta händelsen i boken, men visst, en bil i två delar, 345 km/h, och en svensk med barfota fötter som kliver ur vraket. Men bakom spektaklet finns en ensamhet som sipprar igenom. En slags sorg i att alltid vara på jakt – efter tillhörighet, efter bekräftelse, efter nästa stora grej.
Jag ska inte romantisera det. Stefan har gjort dåliga saker. Han har varit en del av destruktiva kretsar, och han har säkert sårat både sig själv och andra längs vägen. Men jag kan ändå inte låta bli att känna sympati. Kanske är det det som gör boken så stark – att man som läsare inte vet om man hejar på honom, dömer honom, eller bara vill att han ska få ro någon gång.
Det här är inte en bok som handlar om brott i första hand – det är en bok om en människa i fritt fall som försöker hitta mark. Och oavsett vad man tycker om “Tjock-Steffe”, så lämnar han ingen oberörd.
Och nej, jag ångrar inte att jag köpte den.