Så här upplever jag det. Vi har alltså precis dragit igång Vellinge BK, en brottningsklubb i Vellinge. Det kan vara bland det roligaste jag gjort, någonsin! Jag har som vissa vet startat en mängd företag varav vissa har blivit relativt stora, enligt mina mått mätt. Visst har jag stött på motgångar i dessa företag, brottats och varit i strid för att försvara mina idéer och förverkliga mina visioner. Jag har vunnit de flesta och de andra har det varit meningen att jag skulle förlora för att jag antagligen hade fel.
Att visa respekt och att enas
Problemet med att starta en förening som Vellinge BK är att jag aldrig kan säga att den är min, så som jag kan säga att det är mitt eller vårt företag. En förening ägs liksom inte av någon. Ingens röst är mer värd än någon annans, ingens kompetens är viktigare än någon annans. Det finns inte heller någon personlig vinst i form av pengar eller framgång som driver mig. Det svåra med att starta en förening är att man ständigt måste kompromissa, känna av, vara lyhörd. Detta är, ursäkta språket, skitsvårt. Det jag säger ovan om att ingens röst är värd mer än någon annan är en sanning med modifikation. I föreningslivet får naturligtvis den som är vältalig, surar igenom sin vilja, talar högst eller använder andra härskartekniker ett visst tolkningsföreträde. Föreningen gynnas inte av detta på något sätt eftersom man då, förhoppningsvis, omedvetet inte är just lyhörd och missar att känna av. För vissa av oss är det rampljuset man vill åt, man vill synas och sola sig lite i den uppmärksamheten som man kan få. För andra är det en oförmåga att lita på andra människors kompetens och förmåga att klara uppdrag och åtagande. Jag har tidigare i mitt entreprenörsliv fallit i dessa fällor ett antal gånger. Jag har velat sola mig i rampljus för att fylla en dålig självkänsla och jag kan ofta anse att det är bättre att jag gör det själv så blir det gjort. Dessa beteenden är, enligt mig, destruktiva både för mig själv och för de jag arbetar med. I en förening är det direkt förödande. Om jag har behovet av att ständigt sola mig i glansen, officiellt synas och höras mest eller försöker göra allting själv så kan det bli bra i början men i slutändan bränner jag mitt ljus i båda ändar och ingen annan kan få chansen att bli bra på något, testa något nytt.
Denna gången har jag har ansträngt mig för att inte ta för mycket plats jag har berömt min omgivning, skapat rampljus till andra än mig själv och faktiskt, utanför gruppen, varit osynlig. Det jag fallit i denna gången är för stark passion, jag har blandat mig i för mycket saker, försökt vara med i allt. Suttit med i grupper för nästan varje arbetsområde och jag inser att jag kanske ändå misslyckats med att vara lyhörd och hänsynstagande, var jag ens tillfrågad att ingå i dessa grupper eller har jag trängt mig in?
I samtal med min kloka fru insåg jag att jag var tvungen av självbevarelsedrift att backa lite. Entreprenörens dilemma är till skillnad från egenföretagaren är att vi ständigt har ett driv, ett behov att gå vidare. Skapa något nytt, lämna det gamla för att förverkliga en ny dröm eller en ny vision. Jag vill inte detta när det gäller Vellinge BK. Jag vill vara kvar i föreningen även om min son en dag inte vill brottas mer. Jag kan inte lova att det blir så men det är det jag vill. Att för en gång skull inte gå vidare till nästa projekt. För att göra detta måste jag begränsa mina arbetsuppgifter och låta alla som vill, vara med. Inse att jag inte alltid vet eller kan bäst och även om jag i vissa fall vet eller kan bäst så måste jag inse att det inte handlar om att vinna, det handlar om att göra det tillsammans. I en förening måste man vinna tillsammans, den kan aldrig vara beroende av enskilda individer för då har man inte lyckats med någonting. Jag pratade med Ken Kvist idag, mannen som är ansiktet och en av grundarna för Höllvikens Boxningsklubb. Han sa: -”Det viktigaste är att man har en värdegrund som går igenom hela verksamheten och att man är beredd att stiga åt sidan för andra”.
Sammanfattning och gränsen
Jag vet i alla fall en sak. Oavsett hur mycket jag älskar att få vara med att dela gemenskapen så finns det en gräns. Det finns en gräns för mitt ”commitment” i Vellinge BK. När den brottningsklubb vi byggt för barn, ungdomar, seniorer, veteraner, föräldrar och eldsjälar inte längre handlar om att göra något bra för någon annan. Den dagen den påminner mig om allt för många andra föreningar som drivs och leds av människors vilja att själv synas eller människor som vill ha egen personlig vinning av sitt engagemang. Då försvinner jag. Det är nog därför jag ville göra detta, vara med om att starta en brottarklubb i Vellinge. För att se om det går att bygga en förening som inte går ut på att enskilda individer ska synas, höras mest. Inte sätter sina egna barn framför andras barn. Det är en utmaning, men det borde gå att göra!
