Min fru och jag lever inte det perfekta livet, helt enkelt för att ingen av oss lever det perfekta livet. Ibland när vi tittar på Facebook, Instagram så ges bilden av att allt är så fantastiskt i alla familjer. Ett par som är barnfria sitter och äter en romantisk middag tillsammans med texten: ”Känner mig tacksam med världens bästa man/fru”. Det läggs ut massor med familjebilder där vi ser ut som tagna ur en tysk tvättmedelsreklam. Trots detta vet vi att de antagligen höll på att slå ihjäl varandra 10 minuter innan. Jag ska inte sitta här och slå ner på alla som lägger ut bilder på sin familj, trots att många ser ut som tagna ur ett reklamfoto. Glöm nu detta. Oavsett , jag och min fru lever inte det perfekta livet.

Första gången

I juni för 10 år sedan kom jag in på ett större företag i Kristianstad som jag har startat. Vid ett av borden satt en tjej/kvinna och arbetade. Jag ljuger inte nu, jag blev förälskad vid första ögonkastet. Inte så där ”förälskad” att jag bara ansåg att hon såg bra och att jag blev attraherad. Jag ville, utan att ha pratat ett ord med henne, dela mitt liv med henne. Hur detta går till, hur man kan känna så vet jag inte. Jag frågade försiktigt avdelningschefen vem hon var och han sa att hon hette Rebecca men att jag kunde glömma det för hon hade ett förhållande sedan 11 år tillbaka. Jag försökte naturligtvis att ta mig ur situationen genom att säga att jag bara undrade vem hon var eftersom jag aldrig sett henne innan. Tro mig, jag lurade inte honom, han såg rakt igenom mig.

3 Tillfällen

Jag mötte Rebecca vid 3 tillfällen den närmsta månaden. De 2 första av dessa gånger är inte något att lägga fokus på. Det enda jag kan berätta är att jag inte ville något hellre än att få vara nära henne. Den 3:e gången orkade jag inte längre. Jag måste ta chansen, jag har inget val. Jag håller på att gå sönder…

Jag gick fram till Rebecca vid ett tillfälle och sa rakt ut: Jag vet att du är i ett förhållande, jag vet att du varit det i 11 år. Min fråga är om du är lycklig? För jag vet att vi skulle vara perfekta för varandra. Rebeccas svar var: Ja, jag är lycklig. Då ska jag aldrig besvära dig igen.

Efter c:a 3 veckor kom hon tillbaka och sa: Jag har funderat och jag tror också att det är meningen att det ska vara du och jag. (Jag vill passa på att be pojkvännen om ursäkt, kanske kan man inte bryta ett lyckligt förhållande men det var så det blev. Jag hoppas att du är lyckligare än du någonsin varit idag med din fru och ditt barn)

Nu går det fort

Jag och Rebecca flyttade ihop direkt, vi levde på Rosévin, kärlek, förälskelse. Inget annat existerade. Vid ett samtal, c:a 3 veckor efter att vi träffats, pratade om att bilda familj så berättade Rebecca att hon inte kunde bli med barn på naturlig väg. Hon var tvungen att gå på hormonbehandling som kunde ta flera år. Vi bestämde att det var lika bra att påbörja detta. Vi blir ju inte yngre precis.

Vi hann inte börja den där behandlingen. Vi var tydligen gjorda för varandra även på detta sättet. Redan i juli var vi gravida. Det var inte skrämmande, det var naturligt, för oss. Smilla föddes alltså i Maj. Vi hade inte ens känt varandra i ett år när Smilla kom. Det som är lite annorlunda är att jag och Rebecca aldrig fått uppleva den där nyförälskelsen eftersom det snabbt blev fokus på ett barn. Vi vet inte hur det är att leva tillsammans utan barn. Tro mig, jag ångrar eller sörjer inte detta.

Dags igen

Ja, Rebecca kunde som sagt inte bli med barn. Så fort hon hade slutat amma Smilla så ringde hon mig på jobbet. – Vi måste prata. Mitt hjärta stannade, ska hon lämna mig nu?! Nej, det var dags igen. Vi var gravida med Tristan. Detta gjorde att våra barn är det man kallar pseudotvillingar, alltså mindre än 18 månader mellan dem.

10 år senare

Det har gått 10 år nu sedan jag såg Rebecca för första gången. Jag älskar henne mer än jag någonsin gjort. Hon är mitt allt, min bästa vän, min livspartner, mitt stöd, den som attraherar mig oavsett tid på dygnet. Hon stöttar mig när jag har det svårt och överger aldrig mig när livet rasar. Jag brukar säga till Rebecca:- Du är vackrast på morgonen, när du är osminkad, rufsig i håret, ser trött ut. För då är du bara min. Ingen annan får se dig så förutom jag…

Tack för att just du finns, håller dig till mig Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig Tack för alla gånger du sträckt ut din hand
och hjälpt mig komma upp ur det jag hamnar i ibland

– Bo Sundström

Att önska att min partner var annorlunda

Jag ska heller inte tråka ut er med alla problem vi eller alla andra går igenom som familj. Jag vill bara belysa att de där ”falska” Facebook bilderna inte är hela verkligheten. Jag ska välja att ta upp 2 exempel i vår relation.

Rebecca känner sig ofta ensam i vårt förhållande för att hon tar mer ansvar för hushåll, städa, tvätta, plocka undan. Jag förstår detta och jag gör alltid mitt bästa för att ändra mig men jag behöver påminnelsen när jag återgår till gamla mönster. Hon är inte min mamma som ska tjata men jag är den jag är och behöver påminnelsen.

Jag har ett problem, jag har ett högt självförtroende men lider av dålig självkänsla. Jag är alltså övertygad att jag klarar allt. Jag kan prata med alla och de flesta gillar mig för den jag är. Jag är tyvärr kritisk mot mig själv inombords. Jag slår mig själv sönder och samman, jag duger inte oavsett vad jag åstadkommit. Det jag alltid kritiserar Rebecca för att hon inte ger mig den där bekräftelsen JAG behöver. Att berätta varför jag är speciell för HENNE. Det ligger, precis som min städning, inte naturligt för henne. För Rebecca är det mer självklart att hon älskar mig. Hon tar för givet att jag vet att jag duger. Men jag känner inte så. Det jag vet är att man inte kan ändra andra människor, man kan påpeka brister men det är upp till personen att vilja och framförallt att ha förmågan att göra dessa förändringar. Vårt förhållande är alltså inte perfekt. Vi önskar mer av varandra, MEN. Oavsett så älskar jag Rebecca mer för varje dag som går. Vi känner varandra bättre än någon annan även om det finns människor och framförallt släkt som tror annorlunda.

Är Facebook så fel ändå?

Kanske det där med Facebook bilderna inte är så fel, det kanske fyller en funktion. Att bekräfta sin tacksamhet mot varandra. Att visa att oavsett om vi har problem så älskar vi varandra, vi är tacksamma att vi har varandra trots att vi ibland vill slå ihjäl varandra.

Avslutning

Jag har aldrig behovet av att träffa människor, killkompisar själv. Göra saker själv. Alla saker jag gör så vill jag alltid att Rebecca ska vara med. Inte för att jag inte klarar mig utan henne utanför att jag alltid har roligare när hon är med. Som en av mina bästa vänner Björn en gång sa: – Hon är grövre i munnen än en sjöman. Jag har suttit i sällskap där alla männen i rummet bett henne sluta för att hon har knäckt alla! Hon passar överallt, i alla sällskap. Jag är stolt över hennes lojalitet, hennes driv oavsett om det handlar om familj eller arbete.

Jag drömmer inte mardrömmar generellt men det finns en som ständigt återkommer. Det är att jag förlorar min Rebecca. Jag vaknar kallsvettig och rädd. Känslan av drömmen kan förfölja mig en hel dag.

I detta ögonblick, när jag skriver detta, så är Rebecca på Mallorca med sitt arbete. 5 dagar och jag är halv.

Rebecca! Jag älskar dig mer än allt på jorden. Det finns inte ens ord för att förklara, jag tror inte att någon skulle förstå det ändå.

Videon är inspelad på första tagningen på en låt jag aldrig spelat innan…
Jag vet att jag tappat min sångröst eftersom jag inte sjungit aktivt på mer än 20 år. Har du åsikter om detta, dra åt helvete, eller posta en sång till din egen fru om du vågar!

Dela denna artikel