Jag vet inte än var den här artikeln ska sluta men förhoppningsvis så ger den insikten om stigmatisering (ett djupt misskrediterande attribut hos en individ) av människor som lever med ångestrelaterade sjukdomar. Det som gör de flesta av oss skäms inför er som, enligt oss, tillhör normen men också skäms för oss själva. Jag vet att jag tidigare nämnt att jag vid samtal med andra människor med exempelvis Generaliserat Ångestsyndrom fått höra att deras åsikt är att stigmat runt denna typ av psykiska ohälsa är på väg att försvinna. Jag håller ABSOLUT inte med och jag ska nu berätta varför.

Det syns inte på oss

Problemet för er som inte har, eller inte har en nära anhörig som har, generaliserat ångestsyndrom eller en annan ångestsjukdom är att ni ALDRIG ser den. Ångest syns inte på utsidan. Ni träffar inte oss när vi har det som värst för då går vi under jorden. Detta skiljer oss från andra handikapp. Var nu ärlig mot dig själv och tänk dig in i följande situation: Du ser ett barn på en skolgård. Barnet springer mer än de andra barnen, du ser att barnen har mer impulsiva ageranden, oftare hamnar i konflikter med andra barn. Dessa barn knuffas, kastar grus eller slår ofta till ett annat barn, till synes helt utan anledning.

Frågan nu är, hur många av er har tänkt: Det barnet nog har ADHD? Jag kan erkänna att jag har gjort det massor med gånger.

Jag kan inte svara på frågan om huruvida barnet har ADHD eller ADD. MEN, det är något som syns som barnet inte verkar kunna hjälpa eller kontrollera.

Om vi ser en person som sitter i rullstol kan vi anta att personen med största sannolikhet inte kan gå, ett handikapp som alltså syns. Ett barn med Down syndrom framstår oftast somt ett kärt och kärleksfullt barn med ett karaktäristiskt utseende, återigen något som syns.

Relationer till ångestdrabbade människor

Det måste vara ett helvete att ha relationer med människor som har exempelvis Generaliserat ångestsyndrom. De som är nära vänner till oss vet ändå aldrig riktigt hur de ska förhålla sig till oss. Vad kan vi begära och förvänta oss av denna personen. Vi med Generaliserat ångestsyndrom är ju inte konstant nedstämda. Våra känslor är inte konstanta, precis som människor utan ångest inte har konstanta känslor. Vi med ångestproblematik är alla unika. Vi kan få ångest som varar i månader och ibland år men vi kan också ha ångest en timme, en dag eller en vecka. Jag märker direkt när jag hamnar i ångestperioder att många människor drar sig tillbaka. Det är inte av ondo de gör det, det kan vara att de tycker att det är jobbigt och det måste jag respektera men oftast så vill de inte fråga eftersom de är rädda att sätta press på mig, ge mig mer ångest. Man vågar inte fråga om barnen kan leka, om man vill komma på middag osv. Detta är naturligtvis helt fel, vissa perioder klarar vi allt, vissa dagar/perioder klarar vi inte av att knyta skorna. Det vi måste bli bättre på är att acceptera och att kommunicera. Det är vår omgivnings ansvar att inte sluta behandla oss som vanliga människor och det är vårt ansvar att vara ärliga, berätta vad vi klarar och inte klarar.

Det svåra för människor i vår närhet att förstå är att de många gånger triggar eller ökar ångesten i sin välvilja. En nära vän sa till mig för ett tag sedan: -” Jag märker att du inte riktigt är dig själv nu. Du är lite mer nere än vad du brukar vara, säg till om jag kan göra något.”

Detta är naturligtvis sagt i all välmening, min vän vill att jag ska veta att han märker det och han vill visa sitt stöd. Problemet är att det blir värre. Jag blir mer medveten om att jag är avvikande, jag känner att jag inte kan leva upp till de förväntningar som andra och jag själv har på mig själv. Att vara den där galna killen som underhåller alla, klär sig som han vill med blommor i håret osv. Kan lyfta en fest på egen hand. Jag är inte den personen just nu. Den omedelbara effekten är att ångesten ökar, bara för att någon bryr sig.

Res dig upp och gå

För oss som har Generaliserat ångestsyndrom eller annan ångestsjukdom så skulle jag beskriva de tuffa perioderna som perioder på följande sätt: Vi ser hela ut på utsidan men är trasiga på insidan.

För att utomstående människor ska förstå hur vi mår och vad vi just nu går igenom så måste vi gång på gång öppna oss för var och varannan människa om varför vi idag inte svarar i telefon, på SMS eller på Facebook etc., varför vi är tysta och inte dricker på festen, varför vi inte kan resa på semester 4 gånger per år även om vi har ekonomin att göra det. Vi står alltid i ett val vid dessa tillfällen. Antingen så berättar vi sanningen, eller så blir vi tvingade att ljuga:

–”Jag hade min telefon på ljudlöst utan att veta om det, sen missade jag ditt SMS”

–”Nej jag dricker inte för att jag måste upp tidigt imorgon”

–”Nej vi åker inte på semester för att vi älskar att vara hemma och jobba med huset när vi är lediga.”

Det är oftast lättare att säga detta till människor än att berätta sanningen:

–”När jag får ångest så KAN JAG INTE svara i telefonen, den finns inte”

–”Nej jag dricker inte för att om jag gör det så triggar det min ångest” (antar att många av er druckit så att ni någon gång haft ångest dagen efter, tänk då hur den ångesten ter sig på en människa med en ångestsjukdom)

–”Jag åker inte på semester för att jag är rädd för att bli sjuk när jag är borta, jag hamnar i en otrygg miljö”

Jag lärde nyligen känna en person som lider av liknande problem som. Några av hans närstående hade sagt till honom hela hans liv: –”Ta dig i kragen, ryck upp dig”. Detta är något många av oss hör ganska ofta. Jag menar inte att vi ska göra oss själva mer handikappade, ha ursäkter för att bara må dåligt. Vi med ångest har möjligheten att arbeta med våra svårigheter vilket kanske de som sitter i rullstol inte har. Men att tro att det handlar om att ta sig i i kragen, då kan vi enligt mig  också säga till människor som sitter i rullstol: -”Res dig upp, och gå”.

Dela denna artikel