För att någon ska förstå detta kapitel så får jag börja med att förklara för människor som inte känner mig att jag är ”framgångsrik”. Med detta menar jag i mitt yrke, materiellt, ekonomiskt och så vidare. Jag är däremot inte helt framgångsrik i att alltid må bra. Det som skiljer min historia från de flesta andra är att jag inte behövde sjukskriva mig. Jag ansåg att de skattepengarna, eftersom jag inte behövde dem, kunde göra bättre nytta någon annanstans. Så, nu kör vi igen…

Jag har levt med ångest till och från i ungefär 25 år. Jag har under stora delar av denna tid faktiskt fått bra hjälp och blivit diagnostiserad (Mer om detta i ett kommande inlägg). Tyvärr så kommer man för nära läkare när man gått där i över 10 år. Man tappar fokus, man blir mer vänner än läkare och patient. Jag fick rådet att bli remitterad vidare och detta inledde jag ungefär samtidigt som depressionen slog in Det var fel läge att göra det inser jag nu. Jag var inte stabil och jag blev remitterad till, psykiatrin i Trelleborg, helvetet på jorden.

“Läkaren förklarade att hon inte tog sina patienter i hand”

Jag ska nu ge er som läsare ett exempel på hur djävulsk psykiatrin kan vara.
Jag blev remitterad till psykiatrin i Trelleborg direkt i början av 2016. Det tog c:a 3 månader att få komma dit första gången. Då fick jag träffa en läkare på Triagemottagningen Trelleborg (En instans som ska göra en preliminär bedömning av tillstånd och sedan eventuellt remittera dig vidare, IGEN). Läkaren på Triagemottagningen Trelleborg förklarade att hon inte tog sina patienter i hand. Hon gjorde klart för mig att vi hade 15 minuter på oss. Jag stod som ett frågetecken. Hur ska jag sammanfatta allvaret, lidandet, att min familj håller på att falla sönder och att jag måste få hjälp på 15 minuter?

Tro mig, det är svårt att få förtroende och öppna sig för en människa som inte vill ta dig i hand.

Har du mörka tankar?

Efter detta blev det månader av uppföljning av en och samma sjuksköterska på Triagemottagningen i Trelleborg som ringde varannan vecka och frågade: – ”Hur mår du, har du mörka tankar?” Varje gång, samma fråga. Jag menar, jag skrattar när jag läser detta idag. Vadå har du mörka tankar? Vad tror du? – Nä, jag ligger här i sängen, kan inte stå upp och tycker att livet är kanon! Varje gång så sa hon lite frågande: – Men du jobbar? Nej, svarade jag. – ”Men du är ju inte sjukskriven”? Varannan vecka berättade jag samma sak för samma person, på Triagemottagningen i Trelleborg som jag precis berättat för er i inledningen. Att jag inte vill ha de pengarna, att det var bättre att de gick till någon som behövde dem bättre. Hon glömde det varje gång.

Praktikanterna

Efter en 8 månader lång väntan så blir jag remitterad och flyttad till den vanliga psykiatrin i Trelleborg. Jag kände en lättnad, äntligen skulle jag få träffa min läkare. En människa som skulle kunna hjälpa mig.

Jag får nu en tid, 1 timme. Det känns fantastiskt. Nu ska jag få hjälp. Jag får träffa en kvinnlig läkare som verkar sympatisk. Jag berättar min historia, jag berättar om det jag gått igenom, depression, otillräckligheten att vara make till min fru och pappa till mina barn. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna. När vår tid är slut säger hon att jag ska bli kallad till en ny tid och då ska jag få träffa en annan läkare. Varför det undrar jag? Hon förklarar att hon är ST eller AT läkare (skit i vilket, jag vet inte skillnaden) och bara praktiserar där en månad. Hon rekommenderar att jag borde träffa en psykolog (No shit). Jag säger att jag gärna vill det. Hon säger att hon sätter upp mig i kön som är mer än ett år lång. Jag faller ihop inombords. Jag gråter, jag är rädd, jag tappar allt hopp. Hon informerar inte att jag bara kan gå till min distriktsläkare och få en remiss till vilken psykolog jag vill. VARFÖR berättar hon inte det när hon ser att jag går sönder. Att hennes ord fullständigt krossar mig? Jag visste inte själv att jag kunde gå ner till närmsta vårdcentral och få en remiss till vilken psykolog som helst och hon hade inte kunskap eller kompetens att berätta det för mig. Jag såg ännu ett år av helvete framför mig.

“Jag har levt utanför samhället, utanför min familj, mina vänner. Utan sammanhang och utan mig själv”

Under hösten får jag en kallelse till en ny läkare i Trelleborg och jag blir återigen hoppfull. Jag kommer dit och det första jag säger är: -”Snälla säg att du är min läkare och inte en praktikant”. Han tittar på mig med medlidande i blicken och erkänner: -”Jo, det är jag”. Jag ger upp. Jag går bakåt, inte framåt.
Det är dock vid detta tillfälle jag får informationen om det som jag inte kunnat räkna ut själv. Om du inte är sjukskriven så ligger inte försäkringskassan på sjukvården att de ska ge vård. Du blir därmed nedprioriterad oavsett ditt tillstånd. Eller som läkaren ordagrant sa: – ”Du skvalpar bara runt i systemet”. Du blir diskriminerad för att du avstår samhällets ersättning.
Jag skrattat när jag skriver detta idag. Jag trodde man ville sätta dit de som utnyttjar och missbrukar systemet, inte de som försöker hjälpa det.

Precis innan jul, ETT år efter att jag blev riktigt sjuk får jag träffa min läkare. Jag har då varit utan hjälp i ett år. Levt utanför samhället, utanför min familj, mina vänner. Utan sammanhang och utan mig själv.

Jag sitter här idag och frågar mig själv: Hur många liv tar psykiatrin varje år? För jag kan lova er att om jag tillhört en annan socialklass, haft sämre hemförhållanden, varit utan familj, nära och kära. Inte haft min fru och mina barn så hade jag inte levt idag.

Jag försöker hålla ner längden på mina texter för att ni ska orka läsa så vi får sätta en läglig punkt nu. Nästa del är Del 4 – När psykisk ohälsa blir farlig

Dela denna artikel