Tänk, jag är inte läkare, jag är inte forskare eller ens akademiker. Jag har ändå rätten att ge MIN, något förenklade, analys om den psykiska ohälsans stadier. Nu kommer alla läkare och forskare att gå i taket. Detta står ju inte i någon forskning (eller så gör det just det?) eller i någon bok som alla läkare lär sig på sin utbildning. Men vet ni vad, det skiter jag i. Det är ju påhittat av någon från början och då kan jag också hitta på. Jag kommer att bortse från utbrändhet, gå i väggen och så vidare. Det kan vara anledningar till psykisk ohälsa men det är inte ett symptom.

Ångest – För mig är detta början, ångest är vidrigt. För er som inte haft ångest så kan jag beskriva det som en känsla av att allt är fel, någonting hemskt kommer att hända. Man blir rädd för ologiska saker. Du får en obehagskänsla som gör att hela kroppen blir på helspänn. Du kan få för dig att något hemskt kommer att hända dina barn, att din partner kommer att lämna dig. Enligt vetenskapen så kan detta fenomen bero på brist på serotonin, Noradrenalin eller liknande.

Panikångest – Det känns för jävligt, du tror att du ska dö, du tror att du inte kan andas. Panikångest är helt fysiskt ofarlig eftersom du inte kan dö av en panikångestattack. Du kan dessutom andas även om du inte tror det. Det som händer i din kropp är att du utsöndrar för mycket adrenalin. Ett FYSISKT fenomen (Psykisk ohälsa?)! Det farliga med panikångest är att den triggar ångesten. När du får en panikångestattack så blir du överdrivet rädd för att få det igen, alltså, ÅNGEST. Som ett moment 22, du snurrar runt i ett ekorrhjul och det ena föder det andra.

Depression – Det jävligaste jag upplevt, allt är svart, inget känns glädjefullt. Du ser inte fram emot någonting och du vill inte göra någonting. Varför man hamnar i detta vet jag faktiskt inte. Har inte någon förklaring eller spekulation. Det gör bara så ont så man kan inte föreställa sig det.

Psykos – Jag har aldrig varit i en psykos, tror jag. Jag har pratat och jag känner människor om hamnat i det. Nu har saker som extrem sömnbrist börjat påverka dig på ett sätt som gör att du bokstavligen blir en annan människa. Nästan som man skulle föreställa sig schizofreni. Man kan se saker som inte finns. Som jag förstår det så är det nu det verkligen blir farligt om man inte får hjälp, Man är inte längre samma människa, man är en annan men man vet antagligen inte själv om det. Det är nog oftast här som människor avslutar sina liv. Man är inte sig själv vilket gör att man helt enkelt inte förstår att ens beslut kommer att påverka andra.

Att inte vilja leva och suicidala/självmordstankar

(För helvete, om ni någon gång hamnar i det som kallas psykisk ohälsa. Det betyder inte att ni kommer att ta livet av er. Läs denna texten på ett öppet sätt. Den är främst riktad till omgivningen, ni som inte själv varit i den situation som jag och massor med andra människor befinner/befunnit sig i)

Jag är som sagt INTE självmordsbenägen. Jag har haft en önskan om att få slippa leva, eller rättare sagt: Att slippa leva med smärtan. Det som irriterar mig är att vårt samhälle värderar människor som avlider av psykisk ohälsa som något skamfullt. Framförallt så är det ju något som vi ÄLSKAR att prata om. –“Har du hört, hen har tagit livet av sig… visk, visk, visk…” Om du eller någon närstående får en dödlig sjukdom, låt oss säga cancer, så är det tragiskt, fruktansvärt, men det är inte skamfullt. Det är INTE spännande att prata om. Man hör ständigt om människor som väljer att avsluta sina liv. Omgivningen kallar personen en egoist, så gör man bara inte mot sina barn, sina nära och kära. Ni får ursäkta mig men ni människor som resonerar så har en stor brist på empati, insikt, förståelse och eventuellt så är ni ointelligenta. Psykisk ohälsa är en sjukdom som är minst lika jävlig och därmed dödlig som andra dödliga sjukdomar. Vill du resonera på detta sätt så gör det i alla fall konsekvent! Prata om människor med fysiskt dödliga sjukdomar på samma sätt. -”Vilken svikare, hur kunde personen få cancer eller MS? Hur kan man göra så mot sin familj och sina nära och kära.”

För alla er som fortfarande tycker att psykisk ohälsa som leder till den värsta utgången är omoraliskt och själviskt kan jag dessutom berätta att psykisk ohälsa är en fysisk sjukdom. Det handlar om vad din hjärna, körtlar och annat skickar ut för hormoner och ämnen, eller kanske vad de inte skickar ut. Det handlar om att din kropp inte kan ta upp rätt mängd av dessa ämnen. Det är inget du kan påverka själv.

Vad modig du är!

Det finns massor med människor som säger att det är fullt accepterat med psykisk ohälsa, att det inte är stigmatiserat. Det stämmer inte enligt mig. Jag har pratat med hundratals människor som lider av olika typer av psykisk ohälsa. Många av dessa berättar inte det för sin omgivning, inte ens de närmaste. De skriver absolut inte om det i en blogg. Helt enkelt för att vi skäms och för att vi skuldbelägger oss själva. Det är ju ett tecken på svaghet, i många andras ögon, men framförallt i våra egen bild av oss själva!

Jag är glad för alla er som skriver till mig, (Vilket har blivit överväldigande många) tack! Alla gilla-markeringar, delningar, meddelanden betyder mycket för mig. När jag började skriva blev jag blev i början lite irriterad när människor skrev ”Vad modig du är”. Jag tänkte: – Det är det där jävla stigmat, igen! Varför är detta modigare än något annat?! Sen insåg jag att det antagligen är människor som själva drabbats eller har närstående som drabbats. Människor som själva vet hur ångestladdat det är att berätta om det.

Nästa del: Diagnosen – Generaliserat Ångestsyndrom kommer inom kort.

Dela denna artikel