Sedan jag började skriva har jag fått, utan överdrift, mer än 500 personer som hört av sig. Många med kärleksbudskap och tackord. Många har också hört av sig och frågat om behandlingar och framförallt mediciner. Jag har i princip vägrat att svara på dessa frågor. Jag är inte läkare, jag är inte psykiater eller psykolog. Jag vill inte svara på vad som är bäst för någon annan eller för mig själv. Jag kan dock bjuda er på min resa inom medicinering. Min generella åsikt om medicinering. Jag inser att jag måste skriva om var allt började, var min sjukdomsresa började för att alla ska förstå mer men jag lovar, det kommer inom kort.

Varför min första medicin

Jag har tidigare nämnt i någon artikel att min värld brakade c:a år 2001. Jag arbetade i IT-branschen och var 23 år gammal. Ni som har åldern inne kommer också ihåg att det var då IT-bubblan sprack. Jag arbetade på, slet som ett djur men kom ingenstans. Jag vaknade på golvet på nätterna med panikångest, kunde inte andas, rummet snurrade, jag bara grät osv. Idag är kunskapen större inom sjukvården än vad den var år 2001. När jag kom till min första läkare fanns begreppen utbränd, gått i väggen och hjärnstress. Ungefär som ADHD en gång hette DAMP och innan det MBD (Minimal Brain Dysfunction eller Minimal Brain Damage). Jag är osäker på om det hade varit så jävla coolt att artisten Petter med flera som har ADHD istället haft ”Minimal Brain Damage” istället.

Min första medicin

Jag fick direkt utskrivet en antidepressiv som heter Zoloft. På denna tiden kallades dessa mediciner ”lyckopiller”. Hur man kom på detta begrepp vet jag inte för jag vet inte en enda person som ätit det som blivit lycklig, hög eller direkt påverkad av medicinen i sig. Det handlar om hur våra receptorer tar upp serotonin osv. Du blir INTE hög eller berusad, känner ingen direkt lättnad. Medicinen tar flera veckor att sätta in och flera veckor för att verka. Denna medicin har säkert hjälpt många men inte mig. Kanske hjälpte den mig att inte få panikångest men det var som råttgift runt en sophög. Den tar inte bort soporna.

Jag fick också utskrivet Xanor. Xanor är en starkt debatterad bensodiazepin. Bensodiazepiner är ett narkotikaklassat läkemedel som tar bort ångest relativt snabbt. Ett direkt lugnande medel helt enkelt. Jag ska tillägga att Bensodiazepiner egentligen skrivs ut för att bryta toppar och dalar så att inte den strömvirveln i vattnet drar ner mig under ytan. Det är inte en medicin som ska användas på daglig basis. Då är det den ”vanliga” medicineringen som är fel.

Det finns massor med bensodiazepiner på marknaden men ingen har diskuterats och värderats så mycket som Xanor. Anledningen som jag förstått det är nedbrytningstiden, alltså tiden från att du tar tabletten tills den verkar i kroppen på dig. Ingen har så snabb verkan som Xanoren. När du första gången tar den vid exempel en panikångestattack så är du på benen inom 20 minuter. Den är därför eftertraktad av missbrukare som narkotika.

Har läkarna inom psykiatrin gått samma utbildning?

Jag har träffat ganska många läkare, sjuksköterskor och undersköterskor inom psykiatrin och de har en sak gemensamt. De tycker alltid olika och de flesta borde inte få arbeta med psykiatri överhuvudtaget. Anledningen till detta är enkel. De skuldbelägger och fyller personen med ångest som sökt hjälp. Min erfarenhet är att c:a 50% av de som arbetar inom psykiatrin tycker olika. Det är skrämmande för mig som patient. Har de inte gått samma utbildning tänker jag då?

Det brukar gå till så här. Jag träffar läkare nr 1 som säger:

Läkare 1 -”Vad har du för medicin?”

Jag – ”Jag har bla, bla, bla och så har jag Xanor”

Läkare 1 –”VA?! Vem har skrivit ut det och varför?”

Jag –”Det har den förra läkaren gjort och om du vill veta varför så är det nog bättre att du pratar med honom, jag är inte läkare.

Läkare 1 gör sedan allt för att du ska förstå hur farligt det är. Återigen, en människa med Generaliserat ångestsyndrom blir skiträdd och ångesten ökar. Är jag beroende nu? Är jag en knarkare? Man gör nu allt för att inte ta medicinen vilket gör att man går ner i sin ångest så djupt att man blir riktigt sjuk. Då får man träffa läkare 2… Då låter det så här:

Läkare 2 -”Varför mår du så dåligt?”

Jag: -”Jag kan inte få ner min ångest för att jag inte tar min Xanor längre?”

Läkare 2 tittar i journalen och säger:

Läkare 2 -”Men du har ju aldrig använt mer än rekommenderad dos och du tyckte att den funkade?”

Jag: -”Ja men den andra läkaren sa att den var livsfarlig?”

Läkare 2-”Varför sa han det, den verkar ju fungera bra på dig?”

Jag –”Det var den förra läkaren som sa det så är det nog bättre att du pratar med honom, jag är inte läkare.

Och så här håller det på. Man träffar en sjuksköterska som jobbar inom psykiatrin på en middag och man börjar prata och till slut så kommer man in på medicinering. När man säger att man har Xanor så blir sköterskan upprörd och undrar varför de skrev ut den?! Återigen ökar ångesten, I rest my case…

När jag säger att många av dessa inte borde arbeta inom psykiatrin är det för att de saknar den grundläggande empatin och sociala förmågan. De förstår sig inte på hur man bör prata med en ångestdrabbad person, en person med Generaliserat ångestsyndrom. Att säga att det finns en bättre medicin som passat bättre är ju helt okej. Det handlar om att närma sig ämnet på rätt sätt så att du inte skuldbelägger personen. Framförallt så vet du ju inte historien bakom, hur patienten svarat på medicinen osv.

Dela denna artikel