Denna artikeln som är en del av artikelserien Psykisk ohälsa. Artikeln handlar mest om min familj, min fru och mina barn. Hur man som familj kan falla så lågt att man tror att man är i helvetet men ändå komma tillbaka till ytan. Vikten av att inte ge upp, att inte älta och att i största möjliga mån ta ansvar. Att behålla kärleken när ingenting fungerar.

Berömmet och frågorna

Både jag och min fru får beröm och bekräftelse för det vi gått igenom. Vi får det på olika sätt och vi får definitivt olika frågor. Detta är intressant och har lett till en del provokation. Många människor vågar inte fråga mig om vad jag gått igenom. Anledningen till detta kan vara många. Jag tror att en del tycker att det är obehagligt, en del har liknande problem men erkänner det inte för sig själv.

Det som slår mig är att många av de som till synes står/stått mig närmast är de som ställer minst frågor. Det är ingen kritik, alla har sina egna anledningar till att undvika ämnet och det har man rätt till. Det gäller både vänner och framförallt släkt. Visst slår den mig, frågan: -”Varför verkar de inte bry sig?” men jag slår bort tanken direkt. Jag skiter i det. Jag vet vad jag och vi som familj gått igenom och klarat av, det räcker för mig.

Det berömmet jag får är främst baserat på att jag är modig som vågar blotta mig. Berätta sanningen om min person, mina demoner och vad jag lever med. Jag får beröm av människor i samma situation eller som levt med närstående i samma situation för att jag sätter ord på de känslor som man själv burit på men saknat ord för.

Framförallt så får Rebecca frågor som handlar om hur vi överlevt, hur hon orkade, hur det kom sig att kärleken från hennes sida inte tog slut och så vidare. Jag skulle ljuga om jag inte säger att dessa frågor inte smärtar och sårar mig. Att människor frågar Rebecca detta är som att de förutsätter att jag inte är älskbar för att jag blev sjuk. Det var och är min största mardröm att min fru inte skulle finnas i mitt liv. Jag älskar henne mer än allt på denna jord och jag hade inte levt idag om Rebecca inte fanns.

Jag ska be Rebecca att skriva en artikel om hur hon hanterade det eftersom jag inte vill tolka hennes ord, föra hennes talan. Jag hoppas att hon har tid och att hon är brutalt ärlig. Jag kommer nedan att ge min version av hur vi överlevde.

Omtanken

De flesta vågar eller vill inte kommentera publikt på Facebook vågar inte dela vidare för att man tror att man inte får eller bör. Hela meningen var ju att vara öppen och transparent, allt ligger på min hemsida och går att hitta via Google så jag förstår inte riktigt varför. Istället väljer människor att skriva privat, via Messenger eller SMS. Jag uppskattar naturligtvis den omtanken men jag har svårt att svara alla privat. Det är för slitsamt.

Min själsfrände och fru, Rebecca får helt annan respons. När hon delar mina artiklar så får hon massor med kommentarer och spridningar. Det blir liksom inte den anonyma känslan eftersom det inte är hon som skrivit det. Historien som jag berättar är dock lika mycket hennes som min. Rebecca skriver sporadiskt på www.bybeccs.se.

Eget ansvar

Som jag sa så ska jag skriva min analys, inte Rebeccas, av varför vårt förhållande fortfarande står starkt.

Låt mig börja med insikten om att man ALDRIG kan ändra en annan människa. Man kan bara förändra sig själv. Jag vet att denna mening är utsliten men det saknas en mening som gör den värdefull. Om du ändrar dig själv, tar ansvar för dig själv så förändras den andra personens förhållningssätt till dig och därmed sitt beteende. Du KAN alltså ändra en annan person men endast genom att du förändrar dig själv. Detta är däremot lättare sagt än gjort eftersom det är både lättare och naturligt att vi inte vill ändra oss, det är lättare att lägga skulden på sin partner eller sina vänner och familj. Jag har massor med människor i min omgivning som ger bilden av att det är fel på partnern. Problemet är att personerna i fråga inte VILL söka hjälpen att se sina destruktiva sidor och man vill inte förändra dem. Vi vill naturligtvis förändra andra, skuldbelägga andra och vägra att släppa stoltheten och inse att problemet är mitt.

Att rädda ett förhållande när du håller på att dö.

Det finns många sätt att rädda förhållanden i kris. Jag ska nu ge min analys om vad som räddade vårt förhållande utifrån mitt perspektiv.

Först och främst måste man se vad man utsätter sin familj, sina nära och kära för oavsett hur dåligt man mår. Man måste ta ansvar för detta eftersom det inte är någon annans ansvar än ens eget.

 

”Din partner är inte din terapeut”

 

För det första din fru eller partner är INTE din terapeut. Det är inte din partners ansvar att lyssna på dig älta hur dåligt du har det. Det är tillräckligt svårt ändå. Jag kan minnas att jag varje dag berättade för Rebecca min status. Idag är det lite lättare, idag var det för jävligt och så vidare. Sen var det slut. Jag fortsatte inte att prata om mig med Rebecca, hur jävligt jag hade det. Det visste hon ändå. Vill du effektivt döda ditt förhållande så är det ett utmärkt sätt att endast spy negativ energi över din partner.

Det är ditt ansvar att hitta verktyg och söka hjälp. Om inte din partner är proffs på psykisk ohälsa eller traumatiska händelser så kommer partnern ändå inte att kunna ge dig rätt hjälp så varför belasta dem med detta då. Det kan dock vara okej att be din partner att hjälpa dig att leta och kontakta det du specifikt vill komma i kontakt med. Det är svårt och smärtsamt att själv göra det när man är sjuk.

Min analys av varför Rebecca inte drogs hela vägen ner i avgrunden, med mig som sänke, var att jag aldrig slutade kämpa. Jag satte inte mig i en offerroll. Jag sökte hjälp, kämpade som besatt i den mån jag orkade och kunde för att hitta verktyg, jag la aldrig detta ansvar på Rebecca. Enligt mig så måste man dessutom ha rätt hjälp och den måste komma från en människa som inte känner dig. Exempelvis en KBT terapeut, Psykolog, psykiater eller medicinering. Vad du behöver är helt individuellt och jag säger inte att det ena är bättre än det andra.

Dela denna artikel