Jag ger inte mycket för diagnoser. Kanske behöver vi människor en etikett för att förstå. Att förstå VARFÖR vi mår som gör, agerar som vi gör. Kanske behöver vi det för att förklara för vår omgivning, för människor vi möter, just varför vi är som vi är och vad de kan förvänta sig av oss. Jag kan till viss del förstå läkares behov av att sätta diagnoser, helt enkelt för att man ska kunna ge rätt råd, rätt behandling. Medicinsk såväl som terapeutiskt. Jag är som ni kanske förstår diagnostiserad med Generaliserat ångestsyndrom, även kallat och förkortat GAD. Men vad betyder det för mig, hur påverkar det mig och min omgivning? Detta är inte en generalisering av ALLA med Generaliserat ångestsyndrom eftersom alla har det i olika grader, alla lider olika och ibland är det också vår drivkraft.

Känsligare än andra

Mitt liv med psykisk ohälsa började antagligen långt innan jag själv kan spåra eller komma ihåg den. Jag vet att min mamma har berättat att jag var ett känsligt barn. Jag hade  och har fortfarande svårt att hantera orättvisor, att känna mig sviken och uteluten. Barn är ju så, man sviker, man är orättvis. Som barn tar detta tid att lära sig. Att människor faktiskt blir sårade, känner sig orättvist behandlad på grund av det beteende man har gentemot andra.

Var började det märkas mer?

Jag vet att jag i 20 års åldern började känna ångest, den där ångesten och rädslan som gör så djävulskt ont att man får panik. Man blir rädd, nedstämd. När jag var 24 gick jag i väggen första gången. Jag hade redan då ett fast arbete inom IT branschen och jag gav allt. Problemet, för er som är gamla nog att komma ihåg, så sprack It-bubblan. Jag kommer ihåg att jag, som en av de gamla egyptierna som släpade stenblock för att bygga pyramider, släpade det där stenlasset men blicken i marken och skarpt framåtlutad. Vid varje dags slut släppte jag repet och tittade upp. Jag stod kvar på samma plats, stenblocket hade inte flyttat sig en centimeter. Jag insåg att det var ohållbart att få detta att hålla i längden. Jag blev rädd att det företag jag arbetade på skulle gå under, vilket det också gjorde, och jag tog på mig hela skulden. Jag blev sjuk.

Bild med min älskade storebror Fredrik

Min första kontakt med sjukvården

Jag blev skickad till företagshälsovården och jag fick träffa en läkare i 5 minuter. På denna tiden hann han skriva ut Zoloft (Ett preparat som hjälper din kropp att ta till sig serotonin) och Xanor (Ett av de starkaste ångestlindrande preparat som finns, även kallat bensodiazepiner). Sen sjukskrev han mig i 6 månader. Utan plan, utan vidare verktyg.

Jag fick sen väldigt bra hjälp några år senare av en privat mottagning i Malmö med en otroligt duktig läkare. Det var då jag så småningom fick min diagnos, Generaliserat Ångestsyndrom.

Mitt generaliserat ångestsyndrom

Vad är då generaliserat ångestsyndrom för mig? För det första skulle jag beskriva den som att jag saknar minst ett lager skinn, kanske två. Jag är mer känslig och inkännande av mig själv och framförallt min omgivning. Alla människor kan känna rädsla. Ett normalt beteende är att om någon kommer emot dig med en kniv och vill skada dig så blir ”friska” människor rädda. Det är inget konstigt med det. Min diagnos, min GAD, gör att jag är rädd för ologiska saker. Saker som inte har hänt och som antagligen aldrig kommer att hända. Det är som ett flöde av tankar som inte går att kontrollera. Jag kan inte stanna vid situationen, se den för vad den är och rationellt reda ut den i mitt huvud. Inse att det inte handlar om mig och så vidare.

Bild tagen vid ungefär den perioden där ångesten blev påtaglig

Om du tänker dig att din respektive, din man, fru, flickvän, pojkvän eller liknande kommer hem och är på dåligt humör så är detta ett naturligt beteende. Alla kan vara på dåligt humör ibland och de flesta skulle tänka så. Hen är på dåligt humör, that´s it. I mitt huvud så går tankarna ungefär så här:

Hon är på dåligt humör –> Jag har gjort något fel –> Vårt förhållande är inte bra –> Hon kommer att lämna mig –> Jag kommer att förlora mina barn –> Jag kommer att leva i skam –> Jag kommer inte att överleva…

Alla dessa tankar rusar på nolltid, helt okontrollerat helt utan logik. Jag vet att det inte är logiskt men min kropp reagerar som om den där knivmannen kom emot mig. Jag blir rädd, jag får ångest.

Jag är, för er som läst innan, entreprenör och har många anställda. I mitt arbete fungerar det likadant. Ett exempel är att en duktig anställd kommer in och säger att han ska sluta. Mina automatiska tankar går då:

Vi är en dålig arbetsgivare –> Vi kanske inte kommer att överleva utan personen –> Tänk om personen tar med andra anställda och kunder –> Tänk om vi på grund av detta går i konkurs –> Jag får leva med skammen –> Jag kommer att förlora alla mina pengar –> Vi kanske måste sälja huset à Och så vidare.

Mitt generaliserat ångestsyndrom kan slå till när som helst och utan förvarning. Jag kan exempelvis inte titta på nyheter. Om jag ser krig, barn som lider, svälter eller liknande så gör min GAD att jag tappar allt hopp om framtiden som finns. Min utopi av det samhället, den bubblan jag uppfunnit till mig själv för att överleva, spricker. Samma mönster som ovan upprepar sig tills allt hopp är borta i mina tankar och om du är en tänkande människa så förstår du att även detta kan leda till ångest.

Drivkraften i Generaliserat Ångestsyndrom

Det finns fördelar för mig att ha generaliserat ångestsyndrom. Tyvärr är nackdelarna fler än fördelarna om man nu inte räknar pengar, matrealistisk framgång som det viktigaste i livet. Generaliserat ångestsyndrom är en del av mig och den tillför även bra delar till min personlighet. Jag är mer inkännande än de flesta människor. Jag försöker att vara snäll mot alla och göra en god gärning varje dag. Det är delvis egoistiskt för att det kortsiktigt lindrar min ångest, jag fabricerar återigen min utopi, min bubbla om att samhället och människor är godhjärtade.

När min rädsla och ångest slår på i mitt arbetsliv så blir och rädslan för att misslyckas, katastroftänket en drivkraft att lyckas. Det enda sättet att lindra ångesten är att lyckas och för att lyckas måste jag kontrollera varje situation som uppstår i mina katastroftankar. Alltså är mitt generaliserande ångestsyndrom en del av min framgång som entreprenör. Den är också en stor del till att jag hela tiden är uppmärksam på mina närmsta, min fru, bästa vänner och så vidare. Generaliserat ångestsyndrom tvingar mig att anstränga mig för att mina relationer ska bli bra. Att alltid vara uppskattad och älskad. Även detta har naturligtvis gått till överdrift. Som ni kanske minns så skrev jag i inledningen om att inte tåla att känna mig utesluten eller orättvist behandlad. Jag har alltid haft en önskan om att bli älskad av ALLA.

Föreläsaren Jakob Svärd

Älska mig, älska mig!

Så har hela mitt liv varit, fram till för ett par månader sedan. Jag har alltid kunnat säga: -”Jag har inga ovänner”. Fint va? Men kanske, återigen, en utopi. Det jag har insett är att jag inte kan bli älskad av alla, jag kan inte älska alla, jag kan framförallt inte alltid älska mig själv. Jag har aldrig klarat att hantera en konflikt vare sig med min fru, mina vänner, mina arbetskamrater utan att omgående reda ut det. Anledningen är att Generaliserande Ångesyndrom återigen spelade mig spratt. Jag kunde inte se det för vad det var, en konflikt, en meningsskiljaktighet. Jag var omgående beredd att gå så långt att jag svek mina egna värderingar, svalde all min stolthet för att människor inte skull vara arga, besvikna eller sura på mig. Jag var alltid den som bad om ursäkt, trots att jag inte alltid borde göra det. Allt för att lindra den ångest jag kände.

Det jag insett är att jag inte behöver ha ovänner. Folk kan vara ovän med mig, jag är fortfarande INTE ovän med människor. Det betyder inte att jag måste respektera alla deras åsikter och värderingar. Vissa människor respekterar jag inte alls. Jag har börjat sätta gränser. Jag vill ha vänner som tycker om mig för att jag är jag, jag vill inte ha ALLA vänner. I början när jag via en duktig terapeut lärde mig detta om mig själv så var det supersvårt att göra rätt eftersom känslan direkt kom att jag måste göra rätt, skapa ordning och minska min ångest. Jag gör fortfarande fel men de är färre…

Wikipedias beskrivning av GAD

Dela denna artikel