Detta är det mest smärtsamma kapitlet jag skrivet i denna artikelserie. Det för mig tillbaka till den svåraste perioden i mitt liv. Det förvånar mig att jag när jag läser igenom den fortfarande kan känna känslan så starkt, sorgen och att jag blir ledsen av att minnas detta. Det sitter där som ett osynligt, invändigt ärr som jag antagligen aldrig blir av med…

“Jag vet inte ens om jag överlever detta”

Självbildarna, ett av de företag som jag startat var en fantastisk resa. Jag var överallt. I alla tidningar, radio och TV. Jag föreläste i nätverk, på integrationsträffar och för kriminalvården och dess anställda. Jag for över hela Sverige och det fyllde mitt tomrum, jag kände återigen värmen av strålkastarljuset. Jag minns idag att jag började varje föreläsning med att säga: -”Hej, jag heter Jakob. Det enda jag står här och tänker är: Jag hoppas är att ni ska tycka om mig.” Det var mitt sätt att avdramatisera och lugna mig själv. Det gjorde också att människorna som lyssnade vaknade. Det var inte vad de hade väntat sig. Återigen så blev jag hög, jag ville flyga däruppe i mitt rus och jag ville inte tända av. I December 2016 överdoserade jag. Det gick på en dag. Jag var högst upp, fullständigt uppslukad av mig själv. Jag hjälpte människor i utanförskap och samtidigt så stod jag där, främst på scenen.

När överdosen kom så dog jag. Samma dag sa jag till en av de människor som jag litar mest på i världen, min partner i entreprenörskap: -”Jag går nu”. Okej sa han, vi ses imorgon. Nej sa jag! Jag går nu och vet inte när jag kommer tillbaka, jag vet inte ens om jag överlever detta.

På en dag blev allt svart. Hela mitt liv blev beslöjat. Som om någon kastat en stor svart eller grå brudslöja över hela min tillvaro. Jag var endast uppfylld av en djup sorg, en känsla av meningslöshet. Jag blev omgående övertygad om att jag var värdelös. Jag dög inte till något. Jag var en svag och liten människa. Jag kunde inte känna kärlek till mig själv och jag kände inte den från någon annan heller, trots att jag logiskt visste att massor med människor i min omgivning älskade mig och brydde sig.

Jag blev fullständigt passiviserad, jag kunde inte längre köra mina barn till skolan eller laga mat. Jag låg i sängen i månader. Jag bara sov. Jag kommer ihåg att vår robotgräsklippare hade kört fast på gräsmattan. Jag stod i fönstret och tittade på den där jävla gräsklipparen i veckor. Jag kunde inte förstå varför jag skulle gå ut och ta loss den.

“Kan någon bara rädda mig?”

Det finns ytterligare en situation under denna period som sitter fastsvetsat som ett av de mest smärtsamma minnena i mitt liv. Jag skulle lägga mina barn, läste lite i en bok för dem och min son sa till mig: -”Du är världens bästa pappa”. Jag gick ner till min fru och föll bokstavligen ihop. Tårarna rann och jag grät som ett förkrossat barn: -”Jag hör vad han säger men jag kan inte känna det. Snälla rädda mig, kan någon bara rädda mig?”

Jag tillsammans med en av mina absolut bästa vänner.
Foto: Tobias Svärd

Depression är något av det värsta som kan drabba en människa enligt mig. Det gör mer ont än något annat och jag vet att jag gång på gång sa till min fru: -”Jag önskar att jag hade dödlig cancer”. Jag förstår att detta eventuellt är kränkande för de människor som drabbats av cancer men det var så jag kände. Det hade varit lättare att acceptera, både för mig och min omgivning. Jag var inte självmordsbenägen/suicidal men jag ville inte leva längre. Jag ville i alla fall inte leva med den sorg jag vaknade med varje dag.

Bristen på hjälp

För några år sedan var jag på ett bröllop. Brudgummen, som är en av mina närmsta vänner, och bruden är båda nyktra missbrukare. Dessa människor är bland de coolaste jag känner. Deras historier och livsöden är fantastiska och de lever ett fint liv både yrkesmässigt och familjemässigt med sina barn. På bröllopet fanns av naturliga skäl många andra nyktra missbrukare. Det som slog mig var att det fanns ett speciellt band mellan dessa människor. De hade räddat livet på varandra, som sponsorer och som vänner. En gemenskap som jag aldrig kunde vara med i. Det finns nämligen inget som heter ”Anonyma endorfinister”, ”Anonyma dopaminister” eller ”Anonyma självmissbrukare”. Det finns inga 12 stegs program, det finns inga sponsorer som man kan ringa när ångesten och drivet som ska fylla självkänslan slår på. Det finns bara ett helvete att ta sig till och det heter samma som nästa del i denna märkliga historia: “Psykiatrin”.


Som en alternativ avslutning till denna del i artikelserien så vill jag berätta att min fantastiska mamma ringde mig häromdagen och sa: -Det du skriver är fantastiskt men är du säker på att det är bra att du delar detta? Det kan användas emot dig eller din familj.

Ja, det kan det. Jag kan namnge människor som redan gjort det och massor med människor kommer att göra det i fortsättningen också. Gällande mina barn så har lärt jag dem att vara rädd om sina medmänniskor, att visa respekt för alla människors lika värde och att stå upp för det som de anser är rätt och fel. Mina barn vet, redan idag, trots sin ringa ålder att människor har olika förutsättningar och att vissa människor blir sjuka av olika anledningar. Mina barn är mina förebilder och förhoppningsvis kan jag vara det för mina barn. Om människor vill använda det jag skriver i en negativ mening så är det okej. Det handlar om att informera, att synliggöra. Människor kommer att ha åsikter om mig oavsett, positiva eller negativa.

Dela denna artikel